swtm1_3x5

Mina tankar om avel. Del 2.

Linda Nyheter

Ett av mina favoritcitat är ”cogito, ergo sum” eller som det hette innan det översattes till latin; ”Je pense, donc je suis”. I den franske filosofen René Descartes försök att förkasta allt som inte var helt verifierad kunskap landade han i att allt han med säkerhet kunde veta var att en tanke kräver en tänkare, och eftersom han hade tankar så kunde han med säkerhet säga att han fanns. Jag tänker, därför finns jag.

Aningen långsökt kan man tycka och självklart ställa sig frågan – vad i hela friden har detta med avel att göra? Ingenting eller allting, skulle man kunna svara på den frågan. Detta inlägg om avel handlar nämligen om skillnaden mellan fakta och tro. Om vi förkastar allt vi tror på och enbart koncentrerar oss om fakta, hur ser det ut då?

Påstående: Om det står 0,0% inavelsgrad i stamtavlan är hundarna obesläktade.

Nej, detta är inte nödvändigtvis sant. På SKKs hemsida står det: ”Inavelsgraden anger hur stor del av avkommans gener som blivit dubblerade genom föräldrarnas släktskap, räknat över ett visst antal generationer.” Och med ett visst antal generationer menar SKK 5 generationer. Vidare står det: ”Om en hund med hög inavelsgrad paras med en helt obesläktad individ bryts inaveln och avkomman får 0 % i inavelsgrad.” Det är sant, om man enbart beräknar denna sannolikhet i 5 generationer och utgår från att hundarna bortom dessa 5 generationer är obesläktade. Jag använder ordet ”sannolikhet” medvetet eftersom denna beräkning av nedärvning är en sannolikhetsberäkning. Den som vill läsa mer om det kan läsa Dr. Sewall Wrights avhandling som publicerades 1922. Det vi alltså använder oss av idag är ett sannolikhetssystem som funnits i snart 100 år.

Påstående: Linjeavel och inavel är inte samma sak.

Det är fel. I alla fall om man ser på det rent genetiskt. I både linjeavel och inavel så parar man besläktade individer. Det finns de som hävdar att linjeavel är en medveten handling och att inavel är en omedveten handling, eller ett mer populistiskt uttryck är att de som inavlar inte vet vad de sysslar med medan de som linjeavlar vet exakt vad de gör. De som använder sig av uttrycket linjeavel gör det för att rättfärdiga en inavel där man är på jakt efter att stärka en bestämd egenskap. Jag har själv gått i den fällan när trycket på att ha så bra höftledsindex som möjligt var som störst, då ”linjeavlade” jag på en tik vars nedärvning av höfter var bekräftat utomordentligt. Om jag lyckades? Ja, det kan man säga eftersom 100% av kullen om 9 valpar är utvärderad och samtliga har fria höfter. Om jag är nöjd med mitt beslut? Nej, inte nu längre. Jag var det då höftledsresultaten trillade in, men sedan dess har jag lärt mig mer. Självklart älskar jag valparna och är stolta över dem, men det är känslor som jag har. Fakta är annat. Jag lär mig hela tiden nya saker och även om jag står för det jag gjort biter jag mig nödvändigtvis inte fast i gamla sanningar.  Jag inavlade för att stärka en egenskap på bekostnad av genetisk variation. Det är fakta.

Påstående: Vit schäfer och vit herdehund är två helt olika raser.

Detta påstående är behäftat med så mycket känslor att det är jämförbart med att man skulle säga att man älskar etnisk rensning. Om vi lägger känslorna i kylen en liten stund och begrundar vilka fakta det är som finns kring detta, vart hamnar vi då? Ras är en klassificering av individer inom en djurart i grupper som kännetecknas av specifika gemensamma ärftliga egenskaper, men ändå kan reproducera sig med individer från andra raser. Utifrån olika länders godkännande av olika raser så stämmer det att vit schäfer och vit herdehund är två helt olika raser för det står ju det på deras stamtavlor och dessutom står det olika saker i de två olika rasstandarderna som definierar hur en ras bör se ut.

Gemensamma ärftliga egenskaper. Stamtavlor. Rasstandard. Bör se ut. Lägga dessa ord på minnet.

Stamtavlor är ett dokument som upprättats för att verifiera ett ursprung eller som SKK beskriver det: ”Det är som ett släktträd där man kan se valpens mor och farföräldrar och släkten vidare bakåt i tiden. Stamtavlan på registreringsbeviset innehåller 3 generationer.”

Rasstandard är ett dokument som fastställer hur det eftersträvansvärda idealet för hur en ras av ett domesticerat djur bör se ut.

Påståendet att vit schäfer och vit herdehund är två helt olika raser grundas alltså på dokument som upprättats av olika organisationer. Men är det fakta utifrån ett genetiskt perspektiv? Nej, det är det inte. I alla fall inte om man lägger till grund DNA-analyser utförda av ett av marknadens ledande företag som med hjälp av modern teknik kan sekvensera 200.000 unika genetiska sekvenser i hundarnas arvsmassa och ändå inte kunnat hitta skillnaden mellan vit schäfer och vit herdehund. Utifrån den moderna tekniken kan man alltså inte hävda att det är två olika raser idag.

Eller som genetiknämnden formulerar det: ”För att ärftlighet överhuvudtaget ska fungera så måste informationen som finns i DNA kopieras. Varje gång en cell delar sig kopieras allt DNA i cellen. På så sätt har alla celler, inklusive de könsceller som ger upphov till en ny individ, samma information.” Med andra ord, oavsett vad vi skriver på ett dokument, eller hur noggrant vi beräknar sannolikheten för nedärvning av alleler finns det idag ingen forskning som jag har kunnat hitta som tyder på att den nedärvningen förändras om vi döper om den, jag har heller inte kunnat hitta någon forskning som slår fast att denna kopiering av celler endast förekommer i ett av en organisation bestämt antal generationer.

Påstående: Blandraser är friskare än renrasiga hundar/Blandraser är sjukare än renrasiga hundar.

Jag skulle gärna vilja hitta data som styrker det ena eller det andra uttalandet för det sägs/skrivs ofta med en enorm bestämdhet. Det är lite ”alla vet att det är så-vetenskap” över det hela och enormt känsloladdat. Det vi som regel inte vet är blandrasernas hälsostatus över tid av den enkla anledning att vi inte har stora gedigna databaser där det registreras höftledsresultat och liknande som vi har valt att mäta för att avgöra om en hund räknas som frisk eller sjuk. Vi kan därför inte säga att blandraserna är friskare, eller sjukare utifrån våra etablerade tankesätt.

Det vi kan säga med säkerhet är 60% av alla renrasiga hundar som DNA-testats har hög genetisk variation i en gen som kallas DRB1, medan 9% har låg genetisk variation och 30% har ingen genetisk variation i DRB1.  I generna DQA1 och DQB1 har 63% av alla renrasiga hundar som testats hög genetisk variation, 7% har låg genetisk variation och 30% har ingen genetisk variation.

Jämför vi det med blandraser som testats så har 75% hög genetisk variation i DRB1, 11% har låg variation och 14% har ingen variation. När det kommer till DQA1 och DQB1 har 79% hög genetisk variation, 5% har låg variation och 16% har ingen genetisk variation.

Med andra ord är det ungefär dubbelt så vanligt att renrasiga hundar inte har någon genetisk variation i DRB1, DQA1 och DQB1. Enligt Embark:
A Dog Leukocyte Antigen (DLA) gene, DRB1 encodes a major histocompatibility complex (MHC) protein involved in the immune response. Some studies have shown associations between certain DRB1 haplotypes and autoimmune diseases such as Addison’s disease (hypoadrenocorticism) in certain dog breeds, but these findings have yet to be scientifically validated.

DQA1 and DQB1 are two tightly linked DLA genes that code for MHC proteins involved in the immune response. A number of studies have shown correlations of DQA-DQB1 haplotypes and certain autoimmune diseases; however, these have not yet been scientifically validated.

Det är alltså ännu inte vetenskapligt bekräftat att frånvaro av genetisk variation i DRB1, DQA1 och DQB1 skulle kunna förorsaka autoimmuna sjukdomar, även om flera studier har gjort den kopplingen.

Så kan vi med 100% säkerhet säga bu eller bä i dagsläget? Nej, det kan vi inte. Kan vi säga att forskningen tyder på att en hög genetisk variation är fördelaktigt inom en population? Ja, det kan vi.

Genetiknämnden får sammanfatta det med följande ord:  ”Genetisk variation är grunden för evolution och anpassning. Om alla individer inom en art eller population är genetiskt lika kommer alla individer att vara känsliga för samma förändringar i miljön. Ett nytt virus eller ett varmare klimat skulle då slå hårt mot hela gruppen. Med en högre grad av genetisk variation ökar chansen att några individer har just de egenskaper som krävs för att anpassa sig till en förändrad livsmiljö. Det är därför en slags försäkring för artens, eller populationens, överlevnad. Mutationer, sexuell förökning och att det sker ett genetiskt utbyte mellan populationer leder till en högre genetisk variation. Faktorer som däremot minskar den genetiska variationen är genetisk drift, flaskhals- och grundareffekter.

Jag har valt att publicera mina tankar om avel här på min hemsida. Jag väljer att inte debattera i sociala medier eftersom jag inte finner det särskilt intressant att bemöta ”jag har hört att” eller ”alla veta att”-vetenskapen som inte sällan avslutas med ”då kan du ju skaffa en annan ras då” och ett helt overkligt stort antal utropstecken. Det jag skriver kan med andra ord röra upp andras känslor, oavsett om jag skriver om avel generellt eller om en specifik ras. Och som jag skrev i del 1 av Mina tankar om avel så nej, jag är inte emot rasrena hundar, jag vill att vi ska ha olika raser men jag vill nödvändigtvis inte att vi ska fortsätta att fatta beslut utifrån en 100-årig sannolikhetsberäkning och se det som den enda sanna läran. Det kan finnas andra vägar.

Jag bifogar ett antal länkar som kan vara av intresse men uppmanar i vanlig ordning att du själv söker efter forskning och vetenskapliga artiklar i sann Descartes anda: Jag tänker, därför finns jag. 

Avel kan ha skadat husdjurens immunförsvar

Genetisk variation är ett måste

Konsekvenser av inavel under många generationer

Hundens evolution, genetik och beteende

Inavelsgrad

Coefficients of Inbreeding and Relationship